Vad händer med buketten som slocknar, kanske till och med vissnar. Hur relaterar vi känslomässigt till den? Som ofta drar vi paralleller till oss själva i vår tolkning och påminns om den egna förgängligheten. Symboliken förskjuts från livskraft till bräcklighet. Dofterna försvinner. Buketten eller krukväxten slängs. Eller så finns det en skönhet i det vissna. Den skönheten verkar dock lämpa sig bättre i ett fotografi än i en vas i hemmet, där den sorgsna åsynen lätt tar överhand över estetiken. I fotografiet påminns vi inte om den svunna doften, då vi sedan länge lärt oss att fotografier inte kan beröra vårt luktsinne. Det romantiska i att fotografiet fångar något som inte kommer att finnas för alltid, påminner om den fotografiska bildens kraft att bevara ett minne och en känsla som oundvikligen kommer att förloras. Det finns en kombinerad fascination och rädsla för den påminnelsen.